Varför känner jag så här?

Vi ska ju flytta och allt till hus igen, vilket jag har velat sedan vi lämna vårt hus i spannarp.
vi var där ute i går,och fick träffa lite grannar och som det sved i mitt hjärta när man fick en kram va de. Saknaden är stor av de lugnet och de underbara människorna som finns där.

Nu ska vi snart börja packa, är det som tynger mig?
eller är de för att min värk börja komma tillbaka igen?

Barnen är på dagis och lägenheten har blivit  för besiktigad i dag, ett par saker vi ska fixa till bara.
jag har skickat i väg lite mejl och pratat med min lars.
Ändå så känns de som jag vill bryta i hopp och för det tynger mig. men vad är de som jag tycker är så jobbigt?

Är de för jag har 69 dagar kvar på min A-Kassa så verkligheten börja komma i fat att jag måste snart börja ta mig ur denna bubblan jag lever i och ta mig ut i verkligheten igen efter 6 år hemma?

6år är lång tid och gå hemma.
Jag har en del i mig som säger ring och fixa dig ett jobb, på min andra axel står det en annan och säger nänänä gör det inte för du blir bara mer sjuk i din kropp..

Vad är det jag håller på med. sitter här på kvällarna och bara äter allt skit jag kommer över, jag vill inte vara så här tjock, ja vill gå till gymmet säger den snälla på min axel men den andre djävulen skriker du blir bara trött och får migrän och kommer må dålig.

Hur ska jag bli av med dom på mina axlar som styr mig.

Jag är en aktiv människa egentligen som tycker om att vara bland folk tycker om att träna och få röra på mig älskar mitt jobb som undersköterska.


Jag saknar den där vännen, som det är lite go i som orkar dra sig med mig ut fast jag gnäller och tycker det är jobbigt.
saknar den som kan stötta och bara säga: va fan kom igen nu. en som är rak och ärlig,en som är som jag.

Jag har haft många bra och fina vänner. men jag har nog aldrig haft den där riktiga bästa kompisen.

va fan sitter jag här och tycker synd om mig själv för. det är ju bara jag som kan göra något åt mitt egna liv, det vet jag om.

jag ska börja äta rätt gå till gymmet och jag ska göra så jävla mycket säger jag. 
men den stora frågan är NÄR SKA JAG GÖRA DE? för jag tar mig inte i kragen och gör de.

Alice o casper sa i morse: mamma alla cyklar och går till dagis, vi får åka bil.
då svara jag mina barn; ja det får dom för de har inte en mamma som är så lat som eran mamma är.
Bara där: hur fan tänker jag?

Jag är en lat jävel som bara skyller på allt och tycker så synd om mig själv.
Men vad är det som jag tycker är så jobbigt, vad är det som drar ner mig.

Är jag deprimerad i min sjukdom.
Har jag fått ett mat/ godis (choklad) beroende.

Vem ska hjälpa mig ur detta? jag kan inte själv?
och jag vill inte ha hjälp av någon som inte finns där, jag vill bli utdragen på promenader fast jag hittar på alla ursäkter jag bara kan.