Jag har så svårt för att släppa de hemska som hänt en familj i Falun, jag går och tänker på de hela tiden , följer dom på Instagram läser deras bloggar. varför kan ja inte släppa de? jag känner ju inte dom, vet ju inte ens vem dom är.
Men det är väll för Cathrine som tjejen hete 28 år gammal som gick bort den 30/7-13 i en obotlig skelettcancer, hon hade man och en liten söt dotter som blir 2 år i september, och en fruktansvärd livsglädje och en sådan kärlek och utstrålning som hon gav i sin blogg om sin familj nära och kära, och så ska hon behöva lämna allt detta som hon älska så oerhört mycket, deras väg på de långa liv dom hade framför sig hade ju precis börjat för dom.. Det är så fruktansvärt orättvist tycker jag..
Det har fått mig att fundera mycket.
Som att det är 9 år sedan jag bara sa HEJ till min storebror, vi har möts i bland och jag var på hans bröllop när han gifte sig, men han säger inget, han tittar inte ens åt mig. det smärtar i hjärtat kan ja säga, för jag saknar ju så klart min bror..
Men bollen ligger hos han.
Min syster som jag hade bra kontakt med innan, har jag av någon anledning ingen kontakt med mer, hon fick vår hund Buster för att vi skulle kunna träffa han och hon är även gudmor till Casper, som hon aldrig träffar.Mycket tråkigt är de i alla fall..
Men det är väll så vi ska ha de.
Jag vill kunna ha alla mina syskon runt mig så man hade kunnat göra roliga saker ihop, barnen behöver alla vuxna de kan ha runt sig och lära av dom och utvecklas. men tyvärr så funkar inte min familj så, för det är alltid någon som har ont av någon annan.
Bara hatar de..
Eller så är de mig det är fel på, jag som är konstig för jag har mitt sätt och mina tankar och för att jag inte kan göra allt då jag har småbarn och en ledsjukdom, jag är ju då ofta trött och har ont och orkar inte gå så långt eller göra så många utsvävningar som jag med vill göra, men jag får alltid tänka: Det jag gör i dag,det får jag ångra i morgon, och så är de oftast. damsugar jag och hänger tvätt så har jag ont dagen efter. och det är jobbigt. och det har nog många svårt att förstå att jag måste planera allt nu förtiden. Men jag kan inte bestämma över min kropp.
jag kan inte släppa allt som har hänt med företaget och huset vi bodde i och att vi fick byta bil. sånt smärtar med, att man börjar bygga upp något som sen bara ska rasera ens liv. Det är tufft och hela tiden gå på sparlåga som vi har gjort de senaste året. Man kämpar och kämpar och ändå så kommer man ingen stans, undrar när det är vår tur att det ska vända för oss, så man kan känna lycka, harmoni, ro, kärlek, tillit igen.
Jaja.. suck alla har vi våra bekymmer mer eller mindre.
1 kommentar:
Finns här <3 Förstår dig delvis <3
Skicka en kommentar