Men så kommer det dystra beskedet att de får cancer, svår obotliga hemsk sjukdom och alla mediciner som de fått en massa biverkningar av. vilket helvete dom får men ändå älskar sina liv kämpar för att få vardagen att fungera att orka med sina små barn,man och allt annat som man ska göra.
Hur dom älskar allt, hur deras nära och kära finns, stötar och hjälper med allt, vänner som kommer och fikar, vänner som finns där för dom fast de bara ligger i sängen eller kräks eller bara inte orkar helt enkelt.
Det har fått mig att börja tänka. Jag har 8st syskon 2 st biologiska föräldrar 1 extra mamma.
utan dessa åtta syskon så bor vi med två mils radie från varandra, förutom en av mina systrar som precis flyttat till Norge.
Jag har i dag bara kontakt med två av mina systrar, och lite spontan kontakt med en bror ingen kontakt med mina biologiska föräldrar och mycket kontakt med vår älskade extra mamma/mormor.
Men vad skulle hända om man blev sjuk? skulle dom komma då och tycka synd om en? hade man fått någon hjälp och avlastning? eller hade dom fortsatt leva sitt liv och låtsas som man inte fanns?
Min stora fråga till mig själv är: Hade man äns berättat för dom att man sjuk??
Ja i bland undrar jag hur man tänker, vist vi har inte valt våra föräldrar eller syskon. men ja kan tycka att skaffar man barn så kan väll finnas där, om inte minst för sina barnbarn. Utan att ställe en massa krav eller bråka eller vara avundsjuk på vad har . jag är så oerhört glad för vår extra ( nä mina barn säger mormor tina till henne), finns ingen vi känner så mycket för som för Tina. Utan henne så hade våra barn inte haft någon mormor. Hon är en klippa i vårt liv.
Sen har vi fina A. som alltid finns där och hjälper mig/oss så mycket hon själv orkar och kan. är så oerhört glad för henne med att hon kom in i vårt liv.
Ja så jag har lärt mig en sak och det är att jag ska alltid stå vid sidan om mina 3 barn och deras barn när dom kommer. ja kommer vara en mamma/mormor/farmor som dom alltid ska kunna komma till vad det än handlar om, Jag ska även finnas för min fina syster och min systerson som är beräknad att komma nu i september.
Behöver min syster mig i Norge så kommer ja åka ditt till henne.
Jag kommer inte göra som jag har fått de.. man lovar och lovar sen blir de aldrig som det är lovat ändå. kanske därför man har svårt för at lita på folk?, för man inte vill bli sviken igen..
Den som finns för mig kommer jag att finnas för, för det finns dom dagar då jag har så ont i min kropp på grund av min ledsjukdom, och då finns de väldigt sällan någon där och kan hjälpa eller avlasta en.. mycket tråkigt kan ja tycka.men men så är de i min värd.
Jag kommer alltid finnas för mina älskade barn..
Älskar er över allt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar